• 17.45 Samling

• 18.00 Att korsa gränser.

  Daniel Larsson var bara 19år när han under 55 dagar cyklade mellan USAs öst och västkust, hur klarade han det med diabetes?

• 19.00 Information från Medtronic AB.
• 19.10 Information från Bayer AB.

• 19.20 Kaffe/dryck och utställning (vi bjuder på en smörgås).

• 20.00 Mental träning/positivt tänkande

Maria Kehagia, mental tränare och Coach

• 21.00 Avslutning

Begränsat antal deltagare! Anmäl dig via mail till:
endo-diabmott@ltkalmar.se eller till telefonnr: 0480- 81 311
om du tillhör barnmottagningen i Kalmar senast den 17 april.
Ring gärna Märta-Lisa Malm 070-377 18 60 eller Ann Rehn 070-631 71 11 för mer information.

Jag ser upp till Thorsten och har lyssnat på de råd han har gett mig under de år jag känt honom och vart delaktig i föreningen. Jag ska ta tillvara på den hjälp Thorsten ställer upp med, speciellt när jag som ny och förvirrat råkar att klanta till något. Jag känner mig nästan som kalvarna när de precis är släppta på årets första grönbete, jag har fria vingar och får springa hur fort jag än vill, på den stora gröna ängen, men jag vet att någonstans, där vakar “gammelmor”, hon står där runt hörnet och jag vet att jag kan vända mig dit när jag behöver hjälp.

Tack för din tid som förtroendevald Thorsten, nu hoppas jag att jag kan fortsätta på den vägen du sandat för oss, den kanske behöver breddas. Men du har gjort den bred och stadig att stå på. Vi ska inte heller glömma att tacka den fantastiska styrelsen han har haft bakom sig, ni har alla gjort ett fantastiskt jobb.

Men nu är det dags att blicka framåt mot det kommande året. Tiden går otroligt fort, vi har redan kommit ini mitten på Mars och planerna för det kommande året smids för fullt.

Vi samlades i Tic-huset klockan halv två och fick lyssna till Vanja och Hasses ljuva stämmor.

Sedan var det en fantastisk fika som Ann-Margret hade ordnat.

Den sedvanliga paket-auktionen, det föll då på Thorstens lott att vara utropare.

Jag hoppas att alla hade en lika trevlig eftermiddag som jag hade, och vi hoppas att ni följer oss i våra aktiviteter för kommande år.

Sagt och gjort, kläder på och då inser jag att det är något som inte stämmer. Tar ett blodsocker som självklart visar 1.4 Det förstörde både min joggingtur och mitt humör. Efter några mackor, något glas juice och en clementin så somnade jag på soffan. Vaknade 20-30 min senare. Mörkt ute. Hade helt tappat suget på den där jogging turen som jag tidigare vart så sugen på.

Blev någon timme senare ett nytt blodsocker. 8.4 ingen rekyl att snaca om. Är nästan lite förvånad över mig själv. Tog en clementin i ena handen och hunden i andra och gav mig ut på en promenad istället.

I morgon planerar jag att ge mig ut och springa mig trött. Tröttare än någonsin, tröttare än jag trodde var möjligt.Bilden är tagen för exakt ett år sedan.

Det var ett beslut som ändrade mitt liv. Ett beslut som har gjort mig både starkare och mer självsäker.

Jag har varit med om allt, jag skojar inte. Jag menar det verkligen, ALLT. Något av det värsta var när min chef inte tålde att någon sa ifrån och sparkade ut mig på gatan i Kentucky. Men jag lärde mig av det, jag lärde mig att vänner ska man hålla hårt i. För de ställer upp när du får problem.

Jag har vart på nöjesfältet SixFlags och jag kan säga så mycket som, aldrig att jag betalar för att besöka Liseberg eller Gröna lund igen.

Men nu går denna resa mot sitt slut, idag bokade jag mina biljetter hem, hem till Sverige. Men tankarna finns där, är Sverige verkligen mitt hem? Vad är hem? Där mina saker är? Där jag känner mig trygg? Där någon bryr sig om mig? Det är nog en fråga jag behöver några år för att kunna besvara. Jag är bara 23, vad vet jag om sådana saker?

Jag fruktar den dag då jag ska besöka min diabetessköterska och få min dom. Hur är mina värden? Är dom verkligen så katastrofala jag tror att dom är? Eller kanske rent av bättre? Jag är inte ens säker på att jag vill veta. Men jag vet att jag måste.

Men jag vet en sak och det är att mitt insulin börjar tappa kapacitet. 7.5 månad i varierande temperatur tar hårt på det. Min kyl i New Jersey var inte den bästa då den frös allt lite som den kände för. Tur att min kusins man är diabetiker och använder sig av samma sorter som jag gör. Så jag kan låna lite, även om det är dyrt.

Men nu börjar tankarna, vad ska jag göra nu? Jag tror inte jag är färdig med resandet, men fingrarna börjar klia. Jag vill studera!

Australien? Usa? Italien? Sverige? Tankarna snurrar, men jag har lärt mig en sak av den här resan. För allt du gör, lev livet medan du kan. Säg inte ” – Jag kan inte, jag har diabetes”. För då förstör du bara för dig själv. Lev livet medan du kan!

Detta är Jag och Rae, min kusins styvdotter.

Vi var på väg ut för att släppaloss på dansgolvet, uptown i Minneapolis.

Höstmörkret kryper allt närmare, mer kläder behövs, det är då problemen kommer. Vart ska jag förvara min penna/min pump? Är det för kallt att ha pumpen i byxlinningen som jag alltid haft den? Eller måste jag hitta ett nytt bra ställe? Det är en av frågorna som ofta dyker upp i mitt huvud när kylan kryper på och det är alltid lika svårt. Speciellt nu när jag verkligen har börjat ta hand om mig, mina mediciner och min kropp.

Jag hör till dom som alltid har haft pumpen väl synlig i byxlinningen, men har även haft en del problem med att insulinet i slangen fryser. Framför allt när det kommer till de långa uteritterna i det vackra öländska vinterlandskapet.

Hur gör ni med ert insulin under vintern? Hoppas på det bästa eller förvarar ni det på något speciellt sätt?

Just nu skulle jag kunna ge min högra hand för att snurra på mig skridskorna tillsammans med de bästa och bara köra tills kroppen är så trött att jag inte kommer ur sängen dagen därpå. Jag lärde mig den hårda vägen, att vid dessa aktiviteter ska pumpen ej bäras alls. Hade ett enormt blåmärke stort som en knuten näve i flera dagar efter och vi ska inte tala om smärtan som framkommer när man landar med höften på pumpen. Den smärtan minns jag än.

Näe, nu ska jag fortsätta att längta till isen lägger sig, tills jag kommer hem och kan snurra på mig skridskorna och göra av med all energi jag har lagrad i kroppen just nu. Kroppen sprudlar av energi som jag inte vet hur jag ska göra av med.

Jag kan av egen erfarenhet säga att inget är sig likt i det landet som alla vill besöka, landet som väldigt få tar sig råd att resa till, landet som alla ser upp till. Landet jag har valt att lägga ett år eller två i är United States of America.

Diabetes i det här landet och diabetes i Sverige, det är som att jämföra laktosintolerans och glutenintolerans.  Det finns inga likheter, annat än att kroppen behöver insulin i båda fallen.

Här tittar alla snett på dig så fort du äter något som innehåller minsta uns av socker. Folk viskar bakom ens rygg och säger “Har inte hon diabetes?”, mitt svar på det utlåtandet är “Ja, jag har diabetes. Men det hindrar mig inte att äta och göra precis vad jag vill. Jag behöver bara tänka lite extra innan jag gör det.” Alla tror att jag var tjock och levde fruktansvärt dåligt i mina tidigare år, men så är verkligen inte fallet. Det folk vet om diabetes här är att man får det när man är tjock och missköter sitt liv. Men diabetes beror på så mycket mer, jag hade oturen att som 14-åring få diabetes typ 1 på grund av stress.

De första två månaderna hade jag stora problem med mina värden. Jag tog nästan inget insulin men jag var trots det tvungen att hinka i mig allt sött jag kom åt. Jag åt mängder av druvsocker men hade fortfarande känning på känning.

Innan jag åkte över tog jag 20E Levemir/dag och 23E Humalog/dag. Efter två veckor i Florida Hade detta minskat till 12E levemir (uppdelat på två doser) och 2E Humalog (totalt/dag). Värmen, jobbet och det nya levnadssättet gjorde så otroligt mycket.

Jag hoppas att er sommar har varit fantastisk och att vädret har varit strålande. Jag har på en vecka hunnit uppleva både en jordbävning och stormen Irene. Det är minnen jag kommer ta med mig för resten av mitt liv. Två saker jag aldrig kommer att glömma.

Allt är möjligt, låt inte din diabetes hindra dig från att leva livet. Bevisa för dig själv att “Jag kan!” för du kan så mycket mer än du tror.

Soluppgången i New Jersey klockan 05.30, 31/5

Vi vill med glädje hälsa Jimmy Block och Rikard Carlsson välkomna till Diabetesföreningen Kalmar Öland med omnejd. Vi hoppas att ni ska trivas hos oss

Vi tackar Åke Åkesson och Ida Alfredsson för deras tid i Diabetesföreningen Kalmar Öland med omnejd och deras engagemang under året som gått.